Även med de bästa tillgängliga testmetoderna så kvarstår en risk att det överförs sjukdomar som HIV och hepatiter i samband med blodgivning. Det beror på att det måste gå en tid, en s.k. fönsterperiod, mellan det att en individ blir smittad och att detta kan upptäckas i de tester som används. Fönsterperioden är anledningen till att man i samband med blodgivning också vill tillämpa olika former av uteslutningskriterier eller karenstider för potentiella blodgivare. Det är idag inte rimligt att helt slopa dessa kriterier och karenstider, men de ska vara proportionerliga i relation till den risk för smittöverföring som de eliminerar. Karenstiden på 6 månader för MSM är ett exempel på en karenstid som inte är proportionerlig i relation till det kunskapsunderlag som idag finns tillgängligt. Till exempel så är den längsta relevanta fönsterperioden strax under 4 månader (hepatit B) och att kategoriskt utesluta någon potetiell blodgivare längre än detta är inte medicinskt försvabart med dagens testmetoder. Att, såsom föreskrifterna gör idag, tillskriva två män som lever i en monogam relation högre risk än en heterosexuell man med många nya och tillfälliga sexuella kontakter är också orimligt.

​

Det centrala i en säker blodgivning är en screening som identifierar faktiskt risktagande. Regnbågsblod vill se föreskrifter som screenar potentiella blodgivare baserat på vilken risk de faktiskt utsatt sig för istället för att utesluta hela grupper baserat på grova generaliseringar.